Den här veckan har vi i gruppen diskuterat utifrån Elisbeth Elmeroths bok ¨Normkritiska perspektiv – i skolans likabehandlingsarbete¨.
Jag fastnade direkt i bokens första kapitel där de hämtat ett citat ur Boken om Pippi Långstrump.
”Vet du vad, sa hon” jag menar vet du vad fröken, det var förträffligt roligt att komma hit och se hur ni har det. Men jag tror inte att jag bryr mig om att gå i skolan mera. Det får bli som det kan med jullovet. Det är alldeles för mycket äpplen och igelkottar och ormar och sånt där. Jag blir alldeles yr i huvet. Jag hoppas att du fröken inte blir ledsen för det.” Men då sa fröken att hon visst blev ledsen, allra mest för att Pippi inte ville försöka uppföra sig ordentligt, och att ingen flicka som bar sig åt som Pippi kunde få gå i skolan, om hon också ville aldrig så gärna. ”Har jag uppfört mig illa,” sa Pippi mycket förvånad. ”Jamen det visste jag inte själv,” sa hon och såg så sorgsen ut. Ingen kunde se så sorgsen ut som Pippi, när hon var ledsen (Lindgren, 1945, s. 46).
I det här citatet om Pippi får vi en tydlig bild av hur elever förväntas anpassa sig till de sociala normer som råder i vårt samhälle. De förväntas anpassa sig så att de passar in i den klassrumsmiljö som vi önskar. I Pippis fall så kunde hon välja att inte gå i skolan, men vad händer med alla de elever som inte har något val? De tvingas gå i en skola där de inte alls passar in, för de följer inte normen. Men vad är egentligen en norm? I läroplanen kan vi läsa att :
”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bak- grund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper. Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.”
”En likvärdig utbildning innebär inte att under- visningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika an- ledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. ” (Skolverket, 2011, s.8).
Vi är alltså väldigt väl medvetna om alla individers olikheter, men ändå placeras vi i olika fack för normer. Enligt studier har det visats på att normbrott accepteras olika beroende på om det är flickor eller pojkar som utför dessa, dock är det viktigt att påpeka att det oftast inte är medvetna strategier som lärarna använder sig utav i syfte att särbehandla. För det mesta handlar det om förgivettagna strukturer som varken ifrågasätts eller reflekteras över. Jenny Nilsson skrev tidigare ett inlägg om att våga se sig själv i spegeln, ni kan läsa inlägget här: http://ledakau.blogspot.se/2016/04/att-vaga-se-sig-sjalv-i-spegeln.html
Att våga granska sig själv tror jag är viktigt även i denna fråga kring normer, vi måste vara kritiska mot oss själva och reflektera över hur vi är i vår lärarroll och som människa överlag. Om vi inte är normkritiska kan vi då skapa ett demokratiskt klassrum där eleverna får mer inflytande över sin skolgång. Det inflytande som kanske krävs för att skolgången ska kunna bli mer likvärdig för alla individer. Lotta Eek-Karlsson avslutar sitt kapitel i Elmeroth´s bok såhär, ”Vi som arbetar i skolan står inför en stor utmaning. Att göra normens öga större, mycket större. Vågar du anta utmaningen?”.
Vågar vi anta utmaningen? Vågar vi se förbi de normer som vi är så vana vid att vi inte ens reflekterar över?
Referenser
Elmeroth, E. (2012). Normkritiska perspektiv : i skolans likabehandlingsarbete. Lund: Studentlitteratur.
Skolverket. (2011). Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.